Meningokockfonden

Meningokockfonden

Gunnel Hultberg

Gunnel delar sin berättelse:

Mitt namn är Gunnel och jag är idag 62 år, jag drabbades av epidemisk hjärnhinneinflammation när jag var 5 år gammal.

Den 5:e Maj det året hade jag varit med min mamma och mormor i vår koloni hela dagen. På natten vaknade jag av att jag mådde illa och hade huvudvärk. Jag kräktes hela tiden och framemot morgonen steg febern snabbt. När mamma tog tempen hade jag 41,8 grader, hon ringde ambulans direkt. När de kom var jag närmast medvetslös, yrade och plockade bollar i luften som inte fanns. Det blev iltransport med sirenerna på till barnsjukhuset i Malmö.

Det som hände de närmaste timmarna har jag inget minne av utan det har min mamma berättat för mig. När vi kom fram till sjukhuset så utrymdes väntrummet och ambulanspersonalen sprang igenom med mig på en bår, då var jag helt medvetslös och blåprickig över hela kroppen. Överläkaren kom tittade på mig, rörde inte vid mig och sa till min mamma; "Det finns inget att göra hon är redan döende". Mamma frågade men vad är det då? Han svarade: Epidemsik hjärnhinneinflammation med menigokocker och allmän blodförgiftning. Sedan vände han och gick därifrån!

Detta var vid 8-tiden på morgonen. Som tur var kom en annan läkare och körde in mig på ett rum och började behandla mig. Mamma fick sitta utanför och vänta, nu hade mormor också kommit. Vid 13-tiden hörde mamma mig säga: Är ni inte riktigt kloka. förstår ni inte att det gör ont! Det var när de tog ryggmärgsprov. En stund efter kom Dr.Nilsson ut och sa till mamma att de ser ut som vi ska klara henne.

Det hade stått i tidningarna om ett utbrott av denna typ av hjärnhinneinflammation på ett regemente i Halmstad där 5 unga män dött. Dagen efter att jag insjuknat stod det skrivet om mig i Malmötidningen Arbetet.

Jag hamnade på ett isoleringsrum med vak. Mamma var hos mig hela dagarna. En eftermiddag sa jag till mamma att jag ville inte att den tanten skulle vara där. Mamma sa att det var ju sköterskan som tog hand om mig. Nej ,sa jag inte hon, jag menar hon som sitter på sängkanten och klappar på mitt ben. Där är ju ingen sa mamma. Jo sa jag hon har helt svarta kläder över huvudet med nåt vitt. Mamma tolkade som feberyra, men jag kommer väl ihåg det och vill tolka det som en skyddsängel.

Jag låg på isolering i 4 veckor, det fanns en stor glasruta mellan salarna, i den andra salen hann det passera 3 olika patienter medan jag var där. Jag fick 5 sprutor med mediciner var 4:e timma, var helt sönderstucken på mina lår. Jag fick bara ta emot 2 besökare åt gången och de fick klä sig i gul rock och munskydd. Minns när mina 2 storasystrar kom på besök, de grät när de såg mig, mamma fick påminna dem om att de skulle ju muntra upp mig! Mamma var där varje dag och läste sagor, när jag var lite bättre lade vi pussel och spelade spel. Det gjordes fortlöpande många undersökningar. Efter 3 veckor fick prova att gå upp och kissa på en potta bredvid sängen, när det gick bra fick jag med stöd gå ut på balkongen, helt underbart!

Detta var en tuff resa men jag hade en otrolig tur som överlevde och dessutom inte fick några men av detta. Kan inte nog tacka Dr.Nilsson. Jag gick hos honom på kontroller tills jag var 13 år, han tyckte det var fantastiskt att jag klarat mig så bra.

Jag fick lämna sjukhuset på 6-årsdag den 11 juni, med förhållningsregler: hatt på i solen, inte gunga eller åka karusell.

Tänker nu att det är fantastiskt att ingen annan i familjen drabbades, vi var ju ändå 6 st barn. Är oerhört tacksam för det. Funderar på varför vissa verkar mer mottagliga. I min familj är vi flera som haft hjärnhinneinflammation. Min morbror när han var 8 år, min äldsta bror när han var 1 månad gammal, jag när jag var 5 år och min systerson när han var 1,5 år.....

Önskar verkligen att det ska finnas vaccin till alla, ingen förtjänar att drabbas av denna hemska sjukdom.

Mvh Gunnel Hultberg