Meningokockfonden

Meningokockfonden

Moa Engelbrekt

Eva Engelbrekt, Moas mamma berättar:

Moa blev 8 år.

Moa fick öroninflammation som slutade med bakteriell hjärninflammation, hjärnhinneinflammation och sepsis. Moa var vaccinerad mot Haemophilus influenzae typ B, hon hade haft många öroninflammationer, vi om något var så nära att veta, min magkänsla som inte nådde ända fram, vi om något borde väl någon gång ha hört om vad som kan vara farligt med en öroninflammation, hörseln kan bli försämrad, men det värsta kunde alltså hända.

Moa insjuknade på TORSDAG LUNCH i öroninflammation och feber, jag hämtade henne på skolan och jag ville åka direkt till vårdcentralen då jag såg att trumhinnan var sprucken, det rann lite ur örat, men åkte hem för att ringa om en tid i stället för att sitta och vänta i kön.

Moa fick en tid FREDAG kl 15, jag undrade lite över sen tid då hon hade sprucken trumhinna.

Fredag morgon vaknar Moa av att hon kräks ett par gånger, och har diarré, samtal sker till läkaren som informerar oss om att det är bättre att vi gör ett videochatt per telefon då hon kräks.

Moa ordineras penicillin Kåvepenin för att få ner febern samt mot sprucken trumhinna, att hon kräkts är inget ovanligt.

LÖRDAG äter Moa mängder av glass, dricka, blåbärssaft, tar penicillin, känns lite slö. Dagen förlöper, feber sjunker och Kåvepenin gör nytta, hon blev tillfälligt bättre.

LÖRDAG kl 17:30 Samtal till 1177 för att säkerställa mängd vätska, så det inte är vätskebrist som gör henne lite slö. Vi hade ställt fram flaskor på bordet för att vara säkra på vätskeintaget, hon har fått i sig tillräckligt, ingen oro och ingen feber.

1177 upplyste oss om att ringa åter kl 20 för att stämma av febern igen mest för ren rutin. Klockan 20, Moa har ingen feber, dock säger vi att hon klagar på att hon har ont, men vi förstår inte, tänker det är örat och magen, kroppen efter allt…. och att hon är trött, Moa somnade och pappa låg bredvid, han kände på pannan under natten som kändes bra.

Allt kändes så bra när vi kontaktade 1177 för andra gången, just ifall att, hade vi fått i dig tillräckligt med vätska, du hade ingen feber, du hade tagit din penicillin, du hade kräkts dagen före men det upphörde snabbt, du återhämtade dig men du var trött, du sa -pappa jag vill sova, du hade ont, men kunde inte säga var, i örat, magen.. överallt. Idag förstår jag att det var början till huvudvärk.

Jag ogillar att lägga skuld, men vid första samtalet till 1177 borde man förstås satt Moa upp, sträckt på armar, hur är kroppen, jag förstår idag att här fanns klara tecken, samt vid videochattet borde kräkning, diarré ses som en varningsklocka och upplysa oss om vad vi ska vara observanta på vid en öroninflammation.

Under tidig morgon SÖNDAG vaknade vi av att du var iskall, vi körde i ilfart till Astrid Lindgrens barnsjukhus, på vägen dit ringde vi 112 för att helikopter skulle möta upp oss, du började hosta, vi drog ut dig ur bilen och gjorde Hjärt och lungräddning i väntan på helikoptern, du flögs i väg och jag kände att läkarkåren klarar det här, jag var så säker. Men min mans ögon var glansiga, han kände att det här kommer aldrig att gå.

Vi möttes vid ingången av tre läkare med filtar till oss, vi kände oron, paniken över att Moa kanske försvinner bort från oss.

-Vi klarade inte Moa, Moa är död.

Vi fanns där runt dig, vi följde varje steg, fyllde på vätska, köpte glass, kontaktade läkarvården som ordinerade penicillin.

Det är nu 3 år sedan och livet känns inte lättare, vi är inte i chock, vi förstår vad som har hänt, men livet försvann, vi fick lära oss att gå på nytt, vi fick lära oss att hantera vår omgivning, våra vänner, arbete, familj, ensambarn, äktenskap, att vilja fortsätta, och framför allt ju härligare livet är ju mer saknad.

Vi har varandra, jag och min man och vår finaste son, vi kämpar varje dag, varje sekund, så är det verkligen, det pågår ständigt.

All kärlek till er som drabbats av absolut den yttersta gränsen som en människa kan klara av.

Varm KRAM Thomas, Anton oh Eva